IT-service på sjukhuset uppmanar oss att ta kontakt med dem om vi tycker att datorerna känns "tröga", det kan vara ett nytt virus, som inte kommer av att man öppnar mail (= det är alltså inte vårt fel, den här gången, utan deras...) Jag tror att de får komma hit och göra ett röj.
Numera har vi två databurkar på varje operationssal. En för oss på anestesin, där vi ska läsa patientjournalerna och en för op-sköterskorna, för att föra sin operationsjournal. Vi har ännu inte börjat föra vår anestesijournal på datorn, men vi narkossystrar har gjort dataregistreringen av operationerna i flera år, så det blir ingen stor förändring för oss.
Jag tycker att det går hyfsat bra att läsa i Melior-programmet, trots att jag från början tyckte och fortfarande tycker att det är klumpigt och omständligt att jobba med. Det är otympligt och ologiskt, jämfört med andra journalprogram och dessutom inte kompatibelt med det journalprogram som de använder på vårdcentralerna i kommunerna (!).
Eftersom vi är Västra Götalands regionen och de har skapat och inköpt programmet i Göteborg, måste vi också använda det, trots att göteborgarna sedan länge har insett att de måste byta till något smidigare.
Det här tar massor av tid och koncentration, åtminstone i början medan folk lär sig. Jag menar; alla sitter inte vid en dator och bloggar, innan de stämplar in och börjar jobba på morgonen. En del tycker att det är obehagligt och är helt enkelt rädda för datorerna.
Datastress.
Den ena av mina nyårsintentioner är att inte stressa och jäkta. Varken själv eller skynda på någon annan. Det är mycket svårt att låta bli, eftersom vi blir jagade för att förkorta bytestiderna, den "vita" linjen, som jag har nämnt förut. Jag tror att jag har fått in ett sätt att arbeta, som är ganska tidssnålt. Alla aktiviteter noga regisserade, inte ett onödigt steg. Men alla måste hinna med, inte bara jag. Nu skulle jag nog till och med kunna lägga in en minuts kisspaus i den vita linjen!
Vi har anpassat våra scheman till EU-förordningen om elva timmars dygnsvila, vilket innebär att det inte finns tillräckligt med personal för att täcka upp behovet dagtid. Vi har ju tillhört EU ett tag och det kanske skulle varit smart att anställa folk i god tid, så att man hade haft upplärd personal när den stora dagen kom. Varken jag eller någon annan tänker springa benen oss. Det är inte vår uppgift att se till att det finns folk.
Och den som kommer i kläm, är den sista patienten på dagsprogrammet.
- Stackars, stackars...
Det är det man ska känna, som sjuksyster. Man
ska slå knut på sig själv för att hinna göra allt som Kallet bjuder. Man ska inte tro att man har ett jobb, vilket som helst; en sjuksyster är en sjuksyster både natt och dag och har moralisk plikt att ta hand om alla stackars, stackars patienter och andra, som kan tänkas bli patienter, var man än hittar dem.
Systrarnas dåliga samvete, det är det som får det hela att fungera.
Min andra nyårsintention är att äta mer kinamat.
