Storstäd

Jaha, nu är jag tillbaka igen.

Man ska inte ha roligt jämt och förra veckan var ingen så kallad höjdare, precis.
Men avslutningen var bra, med en strålande föreställning från Riksteatern, av Shakespeares "Rikard III" på Skövde Stadsteater.

I förrgår upptäckte jag en vit slöja i ögat på en av katterna. Jag ringde till Djurkliniken och fick komma igår eftermiddag. De sövde ned honom och undersökte noga, men kunde inte hitta vad felet var, utan remitterade till Skara. Jag ska ringa dit lite senare idag.
Jag måste nog avboka resan till Madeira. Det är bara drygt två veckor kvar. Jag kan inte lämna en sjuk och en frisk katt och tvinga systerdotter S att ta ansvar för alltihop över jul. Det blir inte roligt för någon av oss.

Vädret fortsätter att vara varmt. Folk oroar sig för att det ska komma konstiga tropiska sjukdomar och översvämningar och andra intressanta saker. Jag trivs med regn och värme. Enda problemet är att det är så mörkt. Annars är det bra.

Idag ska vi ha städdag på jobbet. Det innebär att hela personalen är på plats, men inga planerade patienter. Vi river ut allt som finns i alla skåp och lådor, torkar och putsar och byter ut. Sedan får man hänga upp adventsstjärnor och så. Till lunch brukar man beställa pizza och alla äter samtidigt. Det händer förstås aldrig annars, eftersom operationsverksamheten måste pågå hela tiden.
Vi får hjälp av "Storstädet", som är ett gäng särskilt högljudda städerskor, eller lokalvårdare, eller vad nu den nyaste beteckningen är på denna grupp damer, som ser till att allt i deras väg blir skinande blankt och nystädat. De börjar jobba kvart över sex, så jag har redan hört deras glada flöjtanden.
Jag och kollega C ska ha akuta patienter, så vi får inte städa idag...

Måla

Vi målar och målar.
På hösten tycker vi särskilt mycket om att måla i orange och rött.
Jag målar pumpor.
Jag målar arbetskamrater, som vistas i ett gyllene skimmer på operationssalarna.

En av kamraterna hade frimodigt lämnat in ett bidrag till Skaraborgssalongen och fått sitt refuseringsbrev innan hon kom till kursen igår kväll. Hon hade fortfarande tårar i ögonen.
Varför utsätter man sig för något sådant?
Om jag är nöjd med det jag målar, är det tillräckligt för mig. Vill andra titta, så varsågod.
Men jag ber inte om kritik från någon annan än IMB.
Hon vet nämligen vad hon talar om och hennes kritik leder till utveckling och inte till tårar. Det kallas visst konstruktiv kritik...

Jag hörde om en årskalender med bilder på mindre påklädda bönder, som säljs genom tidningen Land och nu har jag snubblat över en till, med lättklädda härjedalningar.
(Man kan beställa den senare för det facila priset av 100:- plus frakt se vidare http://www.ranningsvallen.se/.)
Men jag vet inte om jag vill ha en sån kalender på väggen och titta på lättklädda bönder eller härjedalingar. Jag är inte så förtjust i tanken att folk säljer sina kroppar, vare sig det är till välgörande ändamål eller för att de ska få ihop till mat till sina barn. De flesta tycker väl att det är en oförarglig kul grej, förstås.

Jobb

- Det är alltid bättre att ha ett arbete än att inte ha ett arbete.
- Arbete förhindrar många tillfällen till synd.
- Den som arbetar har inte tid att slösa bort sina egna pengar.
- Den som inte vill arbeta ska inte heller äta.

Alla människor inser väl att det är nyttigt att arbeta. Man mår bra av att sysselsätta fingrarna med något, att ha arbetskamrater, att producera, att göra sitt bästa. Att få lön för mödan, uppskattning, få veta att man betyder något.
Det är ju därför den så kallade "alliansen" vann valet. De ville att folk skulle arbeta i stället för att få bidrag. Man kan skrika "vårdskolaomsorg" hur mycket som helst. "Arbete" slår allting.

Jag har ett fantastiskt arbete.

Men jag lever i min lilla värld i alla fall.
Vid lunchrasten här om dagen, fick jag en uppenbarelse på tv:n, som hänger i taket i kafferummet. Det var en UR-film som berättade om tillståndet i världen, när det gäller miljön. Det visar sig att vi som äger mest vill ha ännu mer. Då får vi inte plats med det vi har, utan exporterar våra sopor till andra länder!
Det som jag såg gällde Nigeria, som får ta emot massor av elektronikskräp, som de slängde i en stor hög...
När jag kommer till soptippen, Risängen, måste jag sortera papper som ska hit, plast som ska dit, kläder som ska hit och datorer som ska dit. Det är en nästan religiös känsla att åka ifrån soptippen, efter att ha lämnat av ett billass med skräp.
Men jag hade en barnslig tro på att Någon tar hand om avfallet, efter att jag har sorterat det och återanvänder det som kan återanvändas, det var liksom därför det skulle sorteras.
Jag tänkte inte att min gamla tv skulle exporteras till Afrika!
Vad kan jag göra för att hela Nigeria inte ska bli fullt av gamla datorer?


Man klagar på arbetet tills man inte längre har något.
Sinclair Lewis

Tala inte med mig om hur mycket du arbetar. Berätta istället hur mycket du får gjort.
James Ling

Vill du ha ett arbete väl utfört, välj då en upptagen man. De andra har aldrig tid.
Elbert Hubbard

Mer arbete betyder större framsteg. Men framsteg innebär emellertid också mer arbete.
Deng Xiaoping

Skärselden

Plötsligt sitter man i bilen på väg till jobbet och tänker på evigheten.
När våra första föräldrar tackade nej till Gud, fick de "tiden". Man fick inte vara kvar i Guds närhet, eftersom man ville gå sin egen väg. "Ni ska inte dö, men ni ska bli lika Gud" sa Ormen. Det blev snarare tvärt om. Människan fick lära sig vad hårt arbete, krig och sjukdom, lidande och död är.
Gud lät sig födas in i tiden för att befria oss från tidens förbannelse. Evigheten har redan börjat.

Gud säger alltid ja till människan. Människan har fortfarande sin fria vilja att säga ja eller nej till Gud. Har man sagt ja till Gud i "tiden", så fortsätter man att vara i Guds närhet i Evigheten.
Man flyttar ut ur tiden, in i Evigheten och ser Gud, ansikte mot ansikte, så som Han hade tänkt från början.

I november månad tänker man i Katolska Kyrkan på sina avlidna. Man tackar för deras liv och ber att de ska få vara hos Gud.
Biskop Anders brukar säga "reningsplatsen", annars kallas det "skärselden", det som själen ska passera, innan den kommer in i Guds heliga närvaro.
Ingen har kommit tillbaka för att tala om hur det var, därför tycker jag att man kan få tro vad man vill.

Detta är vad jag tror om "Skärselden":

Luk 15:11
Liknelsen om den förlorade sonen

Han sade: ”En man hade två söner.

Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem.
Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.

När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd.
Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin.
Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något.

Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl.
Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig.
Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’
Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom.
Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’

Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter.

Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest.
Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans.
Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på.
Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’

Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta,
men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner.
Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’

Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.
Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”

Cats

- Jag var också i Göteborg igår. Sa jag till T, som nyss kommit innanför dörren på söndagseftermiddagen och satt sig att äta farsdagstårta.
- Var du på Operan då, eller?
Naturligtvis var jag på Operan.
Jag kan väl inte göra som en del andra; åka till Partille och sova över och gratulera en Far, som råkar hälla ut morgonkaffet i sängen. Han kan förresten behöva uppvaktas lite mer, med kaffe på sängen, så att han får träna.

Jag tog tåget, förnämlig inrättning när det är halt väglag. Ja annars också, egentligen. Jag kanske inte känner för att köra bil i ett par timmar dit och ett par hit. Regionen-runt-biljetten kostar fortfarande bara 225:- och då kan man åka på allting i Västtrafik, utom x2000, under ett dygn. Det var något av det bästa man har hittat på.
Operan, ja.
Jag hade ju skaffat ett abonnemang i år igen. Det innebär bland annat att man får samma plats vid varje föreställning, så man känner sig hemma. Man riskerar inte att föreställningen man vill se är slutsåld. Man får lite rabatt på olika saker och så vidare.
Det går att välja flera olika alternativ, förstås, och jag valde det som hade mest opera och minst balett och musikal.
Därför var jag på musikalen Cats i lördags.

Jag erkänner att jag bestämde mig ganska tidigt under föreställningen, att det var bättre att vara utsövd till katekesundervisningen, som började klockan tio nästa dag, än att sitta igenom akt två och åka med tåget klockan tjugotre, i stället för tjugoett och trettiotvå.
Otacksamma människa.
Här fanns det massor av små människor, utklädda till katter, som sprang omkring, bara för min skull och såg ut som truppmärket i gymnastik och skrek i mikrofoner.
Och så gick jag efter halva.
Det är något jag får leva med, jag kommer aldrig att få veta hur Cats slutar...

Ljus

Jag har satt ljusstakar i fönstren. Det är en månad för tidigt enligt tidtabellen, man vem har sagt att man ska göra som alla andra? Mitt favoritväder, vilket pågår just nu; mörker och duggregn; kräva dessa åtgärder. Dessutom fick jag en så fin ljusstake med "pinnar", som bildar ett hjärta av små ljuspunkter. Det vore slöseri att inte ställa upp den genast.

Det är lite raspigt i halsen igen. Det verkar som om jag jobbar lite för mycket. Då blir man ett lätt byte för de små elaka virus, som särskilt svärmar omkring små barn.
Det flesta vanliga människor går ju hem och lägger upp fötterna, när de har jobbat färdigt.
Jag går och handlar och går till keramikkurs, eller mässa, eller måleri och dessemellan åker jag hem till fru K, som undrar var jag har varit hela dagen, för hon har ringt och ringt. Halv fem på morgonen kom jag att tänka på att fru K måste få en influensavaccination, så att inte hon blir liggande. Och hur ska jag kunna få tag på Vårdcentralen, när det inte går att ringa direkt. Jag står vanligtvis och jobbar med patienter hela dagarna och kan inte svara i telefon, som vanligt folk. Jag måste bestämma själv om jag kan prata eller ej. Jag tror att patienterna är tacksamma för det, att jag koncentrerar mig på deras välbefinnande.
Mitt jobb är, i stort sett, att se till att vi märks så lite som möjligt och patienten ska lämna oss i ett bättre skick än när den kom. Gärna smärtfri, även om det faktiskt ska märkas att man blivit opererad. Jag tror att de flesta människor fattar att det är omöjligt att skära i dem utan att det känns alls, efteråt.
Vi själva skulle bli vaccinerade här på jobbet, var det sagt. Men det torkar väl in, på grund av att vi inte kan göra det själva. Man ska inte klampa in på andras områden. Jag har vaccinerat under överinseende av en distriktssköterska, under grundutbildningen till sjuksköterska och nu talar vi om slutet av sjuttiotalet. Det innebär inte att jag tänker ge mig på mina kamrater. Det måste finnas journaler och ansvariga doktorer och så vidare.
Jag vill förresten inte läsa journaler och få veta vad mina arbetskamrater har för krämpor. Även om jag har tystnadsplikt, stjäl det energi. Man ska inte tillåta för många energitjuvar, då kommer virusen skuttande igen.


Lycka! åh, det är mycket enkelt! Det är bara god hälsa och dåligt minne.
Ernest Hemingway

Vampyr

Kusin M:s bonusdotter R skulle vara VAMPYR på grannarnas Halloweenfest på lördagskvällen. Hon är omkring sex år, liten och söt med flätor och stora bruna ögon. Perfekt vampyr.
Ingen klär ut sig till lussegubbe eller ens påskkärring längre, man har flyttat den verksamheten till den mörkaste och tråkigaste månaden. Alla har ett inneboende behov att klä ut sig till häxa och troll, någon gång om året, varför inte nu?

Jag åkte ned till Skövde Bilringar på vinst och förlust i onsdags kväll. Kom dit vid kvart i sju (de stänger klockan sex) och flitens lampa brann stadigt i lokalerna, de hade bara ett tjugotal bilar kvar att skifta på, innan de fick gå hem.
Jojomensan, jag fick lämna bilen dagen efter, då hade de bara fulltecknat...
Att lämna bilen var väl inga problem, men på kvällen skulle vi ju till Hjo och måla också. Jag blev naturligtvis inte klar med arbetet förran lite efter fem och sprang för att fånga in en buss. Det råkade bli en 62:a. Från bussen ringde jag till kusin L, att jag skulle bli lite försenad. Hon såg saken i ett annat ljus. -Gå av bussen hos oss, så kan vi köra dig!
Det var ju också en tanke.
De glada gossarna på Skövde Bilringar slokade lite på torsdagskvällen, men delade ut bilar med nyskiftade däck till dem som behövde.
550:- för byte och förvaring och översyn. Lagning av eventuella punkteringar tillkommer.
Jag åkte dit dagen efter, med en alladinask.

Kusin L är mycket bra på att teckna. Hon gjorde en kolteckning av ett stilleben med pumpor, som blev riktigt, riktigt bra.

På fredagskvällen var jag på sjuttonårskalas hos systerson S. Jag hade frågat vad han önskade sig och Mamma K föreslog trumstockar...

Man slår sönder dem nämligen, trumpinnarna. Det är en hel vetenskap med olika stockar att spela trummor med, påstod Mathsons Musik. Det finns inga musiker som är så konservativa som slagverkare.

Jag förstår precis. Jag gnällde en hel kväll, i Hjo, efter att ha glömt mina målarpenslar hemma, trots att jag fick låna de andras.

Jag köpte tre par trumstockar av den sorten de säljer mest av och tog sedan vägen om apoteket och skaffade öronproppar till födelsedagsbarnet själv och till resten av familjen.
Broder P hade kommit från sitt kloster Östanbäck och det visade sig att han bodde hemma hos syster K och svåger D. Han kunde ju inte sitta hemma dagen efter och äta rester, utan både han och födelsedagsbarnet S:s flickvän S följde med på min lunch på Bredablick på Alla Helgons. The more the merrier!

Isen hade så småningom försvunnit och det var inga problem att ta sig uppför Mösseberg per bil. Jag hade annars gjort mig en inre bild av hur vi skulle vara tvungna att ställa bilarna och gå hela vägen upp, som en liten aptitretare. Det hade varit lite kul.
I Stockholm har det tydligen varit problem med vädret. Hela kollektivtrafiken brakade samman, efter vad jag har hört.
"Donau svämmar över varje år"

Snöhinder

Idag har snöhinder stängt järnvägen till Sundsvall, så nu sitter hon fast, lilla systerdotter F, hur gärna hon än vill komma hit. Jag hoppas att du har mycket att göra i skolan och en bra Internetuppkoppling, så att du inte har för tråkigt. Vi får väl träffas när det blir vår igen...

Vi hade tre minusgrader idag på morgonen, nordlig vind, mer än tio sekundmeter. Lite snö kvar på marken, men däremot mycket is och inga vinterdäck. Jag har inte hunnit med att beställa tid hos pojkarna på Skövde Bilringar. Man kan hålla sig för skratt, faktiskt.
Men det behövdes ju inte igår, då var det elva plus, klockan sex på morgonen.
Det är det som är så spännande med livet; saker och ting ändrar sig.

Jag gjorde en liten shoppa-loss-övning igår eftermiddag, när jag tog en halvtimmes flex och reste till Tibro och "Katarinas" vid torget. Det är lika bra att passa på, när man känner för det. Vi blev mycket nöjda, både jag och "Katarina"...
Jag skaffar inte fler klädgaljar, utan har bestämt mig för att jag måste slänga gammalt om jag köper nytt. Det var inte så svårt.

Nu ska vi jobba!