Tjugosju år

Jotack, Julius mår bättre, men han ser tydligen ingenting på det skadade ögat. Vi droppar droppar och har jätteskoj. Och än är det inte färdigt. Tabletterna är uppätna som väl är, men jag är full av klösmärken. Efter elva år har jag kanske ändå utvecklat immunitet mot Julius' kattbakterier.

Jag tror att Madeira kommer att ligga kvar ett tag till och det känns rätt bra att inte åka iväg just nu och lasta över alltihop på systerdotter S. Det blev lite snopet bara, att man plötsligt har en massa tid över.
Syster E har bjudit in fru K och mig på julafton. De har en fantastisk sal att ha julgran i. Det är som att komma in på Läckö slott. Vi får väl se vad jag gör sedan, efter julklapparna. Just nu är jag trött och känner att julnatten skulle vara ett bra tillfälle att sova. Men jag har ju ledigt en hel vecka först, så det kanske blir midnattsmässa i alla fall. Annars kan man klättra upp till Billingehus och gå på julotta i Sankt Lukas klockan sju.
Det är en arbetsskada; det är ganska lätt att stiga upp tidigt på morgonen. Jag har gjort det i tjugosju år...

Nu tar jag ledigt. Vi hörs nästa år.

Nätet

Vi arbetar och arbetar. Man kan numera se hur mycket vi utnyttjar operationssalarna, dagens operationsprogram finns grafiskt på några stora dataskärmar ute i korridoren. Det beror mest på hur mycket folk det finns, som kan hjälpa till. Den som har mest grönt vinner...
(Grönt betyder alltså att man har en patient framför sig. Vitt betyder att man gör i ordning läkemedel och instrument, städar och släpar runt alla, mer eller mindre stora, apparater som behövs för nästa patient, det betyder inte att man sitter i kafferummet.)

Och när man så småningom kommer ut i friska luften, är den tiogradig och full med ljummet duggregn från sydväst. Den trettonde december. Det är mörkt, bara. Jag hoppas och tror att det är mörkret som gör att man blir trött, inte den gröna linjen.

Jag har trots allt varit full av kreativitet och producerat några julkort alldeles själv. Jag ska be systerson T att stoppa in bilden här, bara jag får tag i honom. (Han pendlar numera mellan Partille och Hjo och det är ju mycket mer betydelsefullt. Jag har träffat damen och hon är alldeles förtjusande...)

Nej, jag ger upp.
Det verkar som om det är problem med Nätet just nu.
Det hakar upp sig hela tiden.

Rödkål

Ja, nu är vi där igen, med julskinkan och den fluffiga doften av rödkål, adventsljusstakarna och Helga Natt i tid och otid. Enda tillfället som man skulle kunna sjunga ovannämnda sång, är ju på midnattsmässan. Men då är den utsliten av alla badrumstenorer, som leker Pavarotti. Jag har träffat på en enda sångare, som kunde sjunga den vackert; det var i Kristianstad.
Knepet är att inte låta som att man ska få hjärnblödning i vilket ögonblick som helst. Det behövs nämligen inte om man har förmågan. Har man inte densamma, ska man låta bli.

Fru K och jag var i Tibro och shoppade på förmiddagen i lördags och på eftermiddagen lurade jag med henne till Sankta Helena Kyrka, där körer från Sankt Markus' och Däldernas Kapell hade adventsmusik med luciatåg. Fru K är särskilt förtjust i luciatåg och det visste vi inte att det skulle bli, innan vi kom dit. Om man stoppar i henne en Ipren innan man åker - ett "lyckopiller", säger hon själv - så orkar hon med ett tag.
Det är Kristina Stridsborg och Ewa Hermansson, som leder körerna och det låter verkligen mycket bra. Men jag hade inte behövt Helga Natt...

Dagen efter var det Nikolausfirande hos oss. Istället för julkonsert vid krubban på Trettondagen, hade vi en liten konsert nu istället. Den nye kyrkoherden har nya idéer.
Vi har många små artister i församlingen, som tycker om att spela och sjunga. Det är fantastiskt roligt att upptäcka talanger! Det var meningen att vi skulle äta lunch i församlingsvåningen och det blev mycket trångt och trevligt. Jag fick min Gå Sion din Konung och därefter kom Nikolaus med cykelkärra full av godis. Han påstod att han hade cyklat hela vägen, eftersom renarna inte kunde dra släden utan snö.


Om man hör dålig musik är det ens plikt att dränka den i konversation.
Oscar Wilde

Julius tänker

"Och så har vi varit på sjukhuset i Skara, jag och Matte. Där fanns mycket för en katt att fundera över. Det luktade konstigt och så fanns det olika sorters hundar; en del små, som skällde mycket och en ljusbrun en, som såg ut som om den hade rusat rakt in i en öppen spis och drämt i näsan, så den blev svart och platt, och sen var det ett par långsmala höga hundar, som inte sa så mycket. Matte sa att det var vinthundar. Sedan ville dom väga mig och jag vägde 7,2 kilo med korg och allt. Sen plockade Matte upp mig ur korgen, så att dom kunde väga den och då vägde jag bara 5,5 kilo och jag klängde mig fast i Mattes knä och satt stilla i en hel timme. Jag var så duktig, sa Matte. Och veterinären tittade i mitt öga precis som dom gör med människor, och så sa hon att det skulle bli bra så småningom, fast Matte måste ge mig medicin. Det tycker inte jag om, så jag gömmer mig. Jag är väl inte dum i huvvet, heller. Jag ser väl med det andra ögat. Så hon får jaga mig varje morgon, när hon ska ge mig två sorters ögondroppar och en kvarts tablett, som jag är bra på att spotta ut, för den smakar inte alls som räkskal, som jag gillar jättemycket. Jag tycker att det är ganska kul när hon tror att jag inte fattar att hon är ute efter mig på morgonen, så jag låter henne komma jättenära och så smiter jag undan, när hon kommer med sin badhandduk och ska fånga mig. Fast till slut lurar hon mig i alla fall. Idag spottade jag bara ut halva fjärdedels tabletten och då tyckte Matte att jag hade fått i mig tillräckligt för idag. Den smakar för äckligt. Den smular sönder sig i munnen på mig, precis som magnecyltabletter gör. Matte förstår precis att det är hemskt otäckt, för hon är också dålig på att ta tabletter och jag dricker inget vatten till, heller. Och så ger hon mig ögondroppar också, fast det gör hon flera gånger om dan och det gör faktiskt ont att få det, kan jag tala om. Och då pratar Matte om någonting som dom talar om ibland på hennes jobb, som kallas 'killing with kindness' och det betyder att sjuksystern tycker så synd om patienten för att behandlingen är obehaglig, att hon låter bli att behandla och låter patienten dö istället. Jag tänkte inte dö, för Matte är inte en sån sjuksyster, hon tycker inte så synd om mig, men jag tänker ge henne en match varje gång. Hon är full med rivmärken på axlarna, för jag har jättefina klor, som jag vässar emellanåt. Och jag väger ju som sagt 5,5 kilo. Och det är faktiskt bara muskler, jag är mycket vältränad. Matte säger att man kan jämföra med att slåss med en julskinka. Matte stannar hemma över jul. Det tycker jag är bra, för då kan hon fortsätta jaga mig på morgonen för att droppa droppar och vi kan leka hur mycket som helst. Jag tycker faktiskt att det är bäst när hon är hemma hela tiden, men hon måste gå till jobbet, säger hon och då är hon borta ett tag, men hon kommer alltid tillbaka igen och ger oss mat och sen ligger vi alla tre i hennes säng och sover, för det är bäst. Då vet vi var vi har henne. Det är ju våran människa, som bor hos oss och ger oss mat och betalar räkningarna. Alla katter borde ha en människa, faktiskt. Det är jättebra."

Strålande advent

Det är på Första Advent som jag saknar "svenskarna". Svenskar sjunger på Första Advent.
Det sjungs inte särskilt mycket i Katolska Kyrkan. Folk kommer från många olika länder och försöker delta i Mässan på svenska. Förutom att tampas med språket, önskar jag att de ska sjunga mina gamla vanliga adventssånger, på det gamla vanliga sättet.

Men jag saknar det vanliga orgelbrusande ackompanjemanget till hosiannasången. Jag saknar blandade körens dalamelodi i Bereden väg. Jag saknar Gå Sion din konung.
Det hjälper inte att gå till Pingstkyrkan, för inget är nämligen längre som det var.
Denna sjukdom kallas nostalgi. Om man därtill lägger en lagom dos vinterdepression, blir det en besk coctail.

Jag hade ju tänkt att inte fira jul. Hoppa över pepparkakor, knäck och julskinka; julbordet över huvud taget och i stället sitta på en pittoresk restaurang vid hamnen i Funchal och äta grillspett och dricka något trevligt till. Blommorna skulle dofta på buskar och träd runt omkring och palmerna skulle rassla och det skulle vara runt tjugo grader varmt. Som förra julen, alltså. Jag tycker om traditioner...

Det blir inte alltid som man tror, men jag har ledigt en vecka i alla fall. Jag har jobbat från morgon till kväll, dag ut och dag in sedan semestern i somras, så jag har ju rätt att vara utsjasad!

Fru K och jag var i Tidaholm på julmarknad i lördags. Jag får försöka roa henne lite, också.
Hon har svårt att ta sig för att gå utanför dörren. Hon kan ringa efter färdtjänst och åka iväg någonstans och väl hon kommer dit har hon trevligt. Men hon kan inte komma på det själv.
Vi kom hem med en kasse av linne tryckt med möss och tre garnhärvor, ett par hemstickade vantar från Estland. Två påsar skaftöskorpor och sjutton grillkorvar från bröderna Andersson på St Bjurum. Vi försökte äta julbuffé, men det var för mycket folk, så det blev pizzeria Venezia i stället. Grekisk pizza (!)

Jag undrar om det finns någon enda restaurang öppen i Sverige, på julafton?