Kärleken till pengar är roten till allt ont

Jag håller på att läsa en bok om belgiska Kongo; "Kung Leopolds Vålnad" av Adam Hochschild. Det lär vara den verkliga historien om bland andra H M Stanleys framfart bland de svarta på artonhundratalet.
Jag minns hans "Hur jag fann Livingstone" som en fruktansvärt tråkig bok, full av träsk och lianer och en " doktor Livingstone, I presume", som inte alls ville bli räddad och följa med hem igen. Henry Morton Stanley råkade ut för samma sak en gång till, när han var ute och letade efter Emin Pascha, men den gubben lyckades han ändå övertala att komma med tillbaka till Civilisationen.

Men för drygt etthundra år sedan, på slutet av artonhundratalet, ansåg man att de som levde på kartans "vita fläckar", inte var människor, utan något som man kunde jaga, öva att skjuta prick på och eventuellt använda som bärare eller i hushållet till den vite mannens förlustelse.
Den vite mannens verksamhet gick egentligen ut på att han skulle få tag i så mycket elfenben, rågummi och andra dyrbarheter, som möjligt, gärna guld och diamanter också. Och Kongofloden var ju ett häftigt ställe...

Det hindrade inte att man skickade ut kristna missionärer, så någonstans djupt därinne kanske man förstod att det rörde sig om människor trots allt; Våra Svarta Bröder, eller så.
Min mormors mor föddes artonhundraåttionio, alltså i den epoken då de afrikanska kulturerna var "svarta djävlar", som grimaserade mot Stanleys "enda öga", det vill säga hans gevärsmynning, eller kikare. Det är inte så länge sedan.

Men å andra sidan är det ännu kortare tid sedan man kunde låta Cyklon B strömma ur duschstrilarna över människor i Auschwitz.

Eller grannar; serber och kroater, i gamla Jugoslavien som utrotar varandra.

Eller amerikanska soldater i arabiska öknen. Skulle de ha varit där om det inte fanns olja?

De har rikedomar och tänker inte som vi, därför måste vi ta död på dem.
Då får vi deras rikedom och slipper diskutera och fundera över vårt sätt att vara.