Katt

Det är min namnsdag idag.
Fram till för några år sedan hade jag egentligen namnsdag, bara vart fjärde år. Nu har man tryckt in skottdagen på den tjugonionde i stället för den tjugofjärde, som det alltid har varit förut och det har gått så bra, så.
Nu blir man lite obstinat och vill inte vara innovationsbenägen och ta till sig nya rön och tankar om almanackan.

Jag läste högt ur tidningen igår, ute i kafferummet. Det stod att man skulle räkna alla kameler i alla kommuner i Sverige. Det måste väl betyda att det ska finnas en särskild kamelräknare i varje kommun, då. Kan man använda samma räknare till dromedarerna, jakarna och lamadjuren, också? En av våra överläkare, han som har ansvaret för anestesiverksamheten inne på operationsavdelningen, för övrigt, kände genast att detta kunde vara en nisch för honom. Men då skulle han behöva en assistent också. Han kunde dokumentera genom att fotografera dem och assistenten skulle anteckna. Vi har ganska roligt på vårat jobb...

Vad gäller katten Julius, var det inte så enkelt att det bara var ögat det var fel på. Veterinären menade att det med största sannolikhet var en metastas från något som växte inuti, utan att jag hade noterat att han var särskilt påverkad. Han var ju i alla fall tolv år, då trodde inte jag att han skulle fara runt och leka och härja, som när han var liten. Men han var godmodig och sällskaplig, verkade må bra; åt och gick på lådan.
Katter har den förmånen att de kan få slippa lida, bara Matte fattar när det är dags. Nu fick det gå lite för lång tid ändå, är jag rädd.

En liten hälsning från Nana:

" Matte är inte klok, hon ska åka och hälsa på en annan katt på lördag. Hon tror att det skulle vara bra för mig med en kompis. Nu när det äntligen är tyst och lugnt här.

Men jag tar det försiktigt och tittar mig omkring hela tiden, för man vet aldrig om han kommer tillbaka, den där Julius. Det är väldigt tyst, här.
Hon kunde kanske skaffa en såndär sköldpadda i stället, eller nåt. Den skulle jag ju kunna klå. "

Nana tänker

"Matte tog med sig Julius igår och så kom hon tillbaka ensam.

Jag undrar om han kanske finns någonstans, bakom någon dörrpost och tänker hoppa på mig när jag går förbi, som han brukar göra.

Det är väldigt tyst. Jag undrar var han är. Maten står där oäten. Jag äter inte så särskilt. Jag bara ligger i Mattes säng och sover och funderar mest hela tiden.

I natt, när hon sov, la jag mig tätt intill Matte och kramade hennes arm med mina ben.

Och snön bara faller och faller. "

Fasta

Askonsdagen.

Idag börjar fastetiden och det borde alltså vara fyrtio dagar till långfredag.
Jag tycker om den här tiden på kyrkoåret. Man förbereder sig för påsken, den viktigaste högtiden i Kyrkan. Gud dör och uppstår för vår skull. Den yttersta kärleksgärningen.

När jag var liten bad vi "Gud Som Haver" som aftonbön. Den slutar "den Gud älskar lyckan får". Vem är det som Gud älskar? Jag trodde förstås att det var Gud som älskade någon särskild och den fick lyckan; syftningsfel, skulle min syster säga.
Gud älskar alla människor, men alla människor älskar inte Gud.

"den Gud älskar lyckan får" = den som älskar Gud, får lyckan.

Grrrr

Måndag och åter på plats på jobbet, stämpelklockan inom räckhåll, men inte dags än.
Jag tycker att det var alldeles nyss jag var här, men det har verkligen gått två dagar och jag har hunnit med både ett och annat, om jag tänker efter. Det är bara det att man är så trött.

I Kyrkorådet kämpade vi länge och väl igår, för att Katolska Kyrkan ska annonsera i dagspressen under "Våra Kyrkor", som alla andra gör, för tjugofem kronor i veckan, eller vad det nu kostar. Det kändes ganska surrealistiskt att Kyrkoherden funderade över om det "lönade sig" eller ej.
Jag erbjöd mig till slut att betala ur egen ficka.
Jag menar att de gamla tanterna antagligen inte går in på Nätet och kollar mailen och surfar in på församlingens hemsida. Jag menar att det är lättare att sitta och bläddra i en tidning och läsa predikoturerna och hitta även en katolsk kyrka.
Jag tror inte att det lönar sig. Jag tror att vi missionerar, precis som Franciskus gjorde, när han var ute och promenerade i sin munkdräkt.
Grrrr...

Idag ska fru K till doktorn och jag ska ta mig dit på något sätt, så att jag kan komma ihåg åt henne.
Jag sa att hon skulle be den senaste doktorn att skriva upp vad han hade sagt, men det tyckte inte han. Det var ju inget viktigt. Det var bara att han hade skrivit en remiss till någon annan doktor på grund av någonting och skrivit ut medicin på grund av någonting. Med min tillgång till FASS, kunde jag lista ut ungefär vad det rörde sig om, men ska det vara så svårt att fatta att inte alla är klara i huvudet hela tiden, även om det verkar så?
Fru K har inget minne alls ibland och vanligtvis rör det ihop sig, om det är något hon minns. Det är bara att acceptera att det är så och då kanske man skulle kunna få lite hjälp av dem, som är utbildade i sjukdomsbekämpning, eller?
Grrrr...

Tidaholm

Jag var ledig igår.
En helt vanlig tisdag, när alla andra jobbar som bäst, kunde man måla färdig sin arbetskamrat på en stor duk i lugn och ro på morgonkvisten.
Sedan ta med fru K på utflykt till Industrigatan i Tidaholm och gå till Ramverkstaden och köpa filbertpenslar och linolja, en Beckers Guldockra och en 200 ml Payne's grey. Så till Hökensås Målarduk tvärs över gatan och köpa mer oljefärg; flera billiga Rowney's och tre Amsterdam, som jag inte har prövat förut. Så nöjd man känner sig.

Fru K skriver brev till sina barn-och ungdomskamrater och nu hade hon fått svarsbrev från en dam, som hade mycket att berätta. Hon hade till exempel så många hus på sin gård, att familjen måste ha en gårdssnickare och det var fjorton rum i det huset de hade till bostad. Hennes son kommer varje morgon med kaffe på sängen till sin moder. (Varför hade hon ingen betjänt?) De hade byggt ett kraftverk som tusentals människor hade kommit och tittat på. Damen och hennes dotter brukade åka över till Amerika varje oktober och hälsa på vänner och sjunga i kyrkor och nästa gång skulle de åka till Hawaii och...

Jag föreslog att fru K skulle berätta om vår utflykt till Tidaholm i nästa brev.
Det slutade ju inte med oljefärgen, utan vi slog på stort och gick till Stadshotellet och åt lunchbuffé för sextionio kronor, där man kunde välja både knaperstekt fläsk och grynkorv!

Solo

Förändringens vindar blåser över min blogg och med våren i tankarna blir allt ljusgrönt och skönt. Särskilt som vi hade sjutton minusgrader igår morse.
I denna, den kallaste tiden på året skulle man ju i stället vara i det soliga, varma, mörka Afrika! Jag skulle kunna klara mig helt och hållet utan snö. Jag är som vikingarna. Deras helvete var kallt, mörkt och fullt med is och snö.
Jag har upplevt lite av öknen nere i Sinai. Det är dramatiska skillnader mellan värme och kyla, men jag har inte upplevt savannen, eller djungeln. Jag har fått tag i Joseph Conrads böcker om Kongo: Almayers Dårskap och Mörkrets Hjärta. De passar nog bra att läsa under den här årstiden, när man helst sitter inne framför brasan och stickar yllestrumpor.

När jag var mycket, mycket liten hade jag en bok som hette Solo i Negerbyn. Den var på rim, som alla barnböcker på den tiden och jag kunde den naturligtvis utantill, efter att Mormorsmor, som tog hand om mig och min syster medan Mamma och Pappa jobbade, hade läst den hundratals gånger, fram och tillbaka. Bilderna var ritade av Robert Högfeldt och de var underbara. Jag provade på min syster här om dagen för att se om hon också kom ihåg och det gjorde hon, om än motvilligt.

Det var en nämligen en förskräcklig historia egentligen, som handlade om ett vitt flickebarn, som föddes i en svart familj i mörkaste Afrika. Alla var avundsjuka på Solo för att hon var vit och alla hennes syskon ville bli lika vita och ingen kunde sova på nätterna för att Solo låg där och lyste.

Det är Solo, som är orsak till att jag under min barndom trodde att det var mörkt i Afrika. Nåja, missionärerna som kom hem och berättade om sina upplevelser i Det Svarta Afrika, hade väl också sin del i det hela, förstås. Och Lilla Svarta Sara i Söndagsskolans Segertoner.

Jag älskade sönder den där boken. Och ända sedan jag förstod vad ett antikvariat är, har jag letat efter en ny Solo.
I förra veckan hittade jag henne på Nätet, först i antikvariatet Elbogen i Malmö, men när jag mailade till dem, hade de precis lyckats sälja den för femhundra kronor i butiken.
Men när jag nu hade fått upp ångan, googlade jag "Solo i Negerbyn" och döm om min förvåning; det pågick en auktion på Tradera!

Det jag skulle komma fram till är att jag just nu har fått reda på att jag har vunnit och jag behöver inte betala femhundra kronor för min Solo. Hon finns i Värnamo och kommer att skickas till mig imorgon.

Makter

Jag undrar om det kan vara dags att förnya sig och flytta på bloggen igen?
Eller kanske byta färg.

Efter en sömnlös natt ovanpå vitlök, ingefära och spansk peppar, vilka brukar förhindra att förkylningen bryter ut, har jag tagit mig hit i kamp med vädrets makter och andra trafikanter. Tror folk verkligen att man ska köra fortare, om de kör sin stadsjeep tre centimeter från ens baklucka?

Idag ska jag gripa mig an verket på den urologiska kliniken. Det kommer upp en lista på vad vi ska göra nästa dag, vid halvfemtiden på eftermiddagarna. Jag brukar aldrig titta på den, utan i stället bli överraskad, när jag kommer hit på morgonen. Det är som julafton varje dag...

Toyota

- Mellan Mammas och Pappas födelsedagar är vintern som kallast, - sa min salig far.
Det var de första två veckorna i februari.
- Men vi kan inte lita på gamla "märk" längre. Bondepraktikan stämmer inte i industrisamhället, beroende på vad industrisamhället har ställt till med. -
Var det bättre förr, när man kunde lita på att det verkligen var kallast i början av februari?

Man är i alla fall trött.
Man orkar inte släpa sig iväg till Göteborg och se Arabella på Operan, trots att man har en biljett.
Man åker hellre till Hjo och äter semla och diskuterar annons och annat inför Utställningen och har en tävling som går ut på att hitta på ett sätt att få tavlor att sväva. Man får inte spika i väggarna i det fina hotellet, naturligtvis, och i den ena lokalen finns ingen list.

Bilen var på översyn i går. Den har gått 9984 mil och det var dags att byta kamremmar.
- Nu kan den gå tiotusen mil till, förstår du - sa de glada gossarna på Skövde Bilringar.
Och det är jag säker på att den kan. Det är bara att hälla i bensin och köra. Ibland får man byta en glödlampa och ibland kör man på en spik, men annars är det bara att åka...
Gissa vilken bilmodell det är!