Tjugosju år

Jotack, Julius mår bättre, men han ser tydligen ingenting på det skadade ögat. Vi droppar droppar och har jätteskoj. Och än är det inte färdigt. Tabletterna är uppätna som väl är, men jag är full av klösmärken. Efter elva år har jag kanske ändå utvecklat immunitet mot Julius' kattbakterier.

Jag tror att Madeira kommer att ligga kvar ett tag till och det känns rätt bra att inte åka iväg just nu och lasta över alltihop på systerdotter S. Det blev lite snopet bara, att man plötsligt har en massa tid över.
Syster E har bjudit in fru K och mig på julafton. De har en fantastisk sal att ha julgran i. Det är som att komma in på Läckö slott. Vi får väl se vad jag gör sedan, efter julklapparna. Just nu är jag trött och känner att julnatten skulle vara ett bra tillfälle att sova. Men jag har ju ledigt en hel vecka först, så det kanske blir midnattsmässa i alla fall. Annars kan man klättra upp till Billingehus och gå på julotta i Sankt Lukas klockan sju.
Det är en arbetsskada; det är ganska lätt att stiga upp tidigt på morgonen. Jag har gjort det i tjugosju år...

Nu tar jag ledigt. Vi hörs nästa år.