Julius tänker

"Och så har vi varit på sjukhuset i Skara, jag och Matte. Där fanns mycket för en katt att fundera över. Det luktade konstigt och så fanns det olika sorters hundar; en del små, som skällde mycket och en ljusbrun en, som såg ut som om den hade rusat rakt in i en öppen spis och drämt i näsan, så den blev svart och platt, och sen var det ett par långsmala höga hundar, som inte sa så mycket. Matte sa att det var vinthundar. Sedan ville dom väga mig och jag vägde 7,2 kilo med korg och allt. Sen plockade Matte upp mig ur korgen, så att dom kunde väga den och då vägde jag bara 5,5 kilo och jag klängde mig fast i Mattes knä och satt stilla i en hel timme. Jag var så duktig, sa Matte. Och veterinären tittade i mitt öga precis som dom gör med människor, och så sa hon att det skulle bli bra så småningom, fast Matte måste ge mig medicin. Det tycker inte jag om, så jag gömmer mig. Jag är väl inte dum i huvvet, heller. Jag ser väl med det andra ögat. Så hon får jaga mig varje morgon, när hon ska ge mig två sorters ögondroppar och en kvarts tablett, som jag är bra på att spotta ut, för den smakar inte alls som räkskal, som jag gillar jättemycket. Jag tycker att det är ganska kul när hon tror att jag inte fattar att hon är ute efter mig på morgonen, så jag låter henne komma jättenära och så smiter jag undan, när hon kommer med sin badhandduk och ska fånga mig. Fast till slut lurar hon mig i alla fall. Idag spottade jag bara ut halva fjärdedels tabletten och då tyckte Matte att jag hade fått i mig tillräckligt för idag. Den smakar för äckligt. Den smular sönder sig i munnen på mig, precis som magnecyltabletter gör. Matte förstår precis att det är hemskt otäckt, för hon är också dålig på att ta tabletter och jag dricker inget vatten till, heller. Och så ger hon mig ögondroppar också, fast det gör hon flera gånger om dan och det gör faktiskt ont att få det, kan jag tala om. Och då pratar Matte om någonting som dom talar om ibland på hennes jobb, som kallas 'killing with kindness' och det betyder att sjuksystern tycker så synd om patienten för att behandlingen är obehaglig, att hon låter bli att behandla och låter patienten dö istället. Jag tänkte inte dö, för Matte är inte en sån sjuksyster, hon tycker inte så synd om mig, men jag tänker ge henne en match varje gång. Hon är full med rivmärken på axlarna, för jag har jättefina klor, som jag vässar emellanåt. Och jag väger ju som sagt 5,5 kilo. Och det är faktiskt bara muskler, jag är mycket vältränad. Matte säger att man kan jämföra med att slåss med en julskinka. Matte stannar hemma över jul. Det tycker jag är bra, för då kan hon fortsätta jaga mig på morgonen för att droppa droppar och vi kan leka hur mycket som helst. Jag tycker faktiskt att det är bäst när hon är hemma hela tiden, men hon måste gå till jobbet, säger hon och då är hon borta ett tag, men hon kommer alltid tillbaka igen och ger oss mat och sen ligger vi alla tre i hennes säng och sover, för det är bäst. Då vet vi var vi har henne. Det är ju våran människa, som bor hos oss och ger oss mat och betalar räkningarna. Alla katter borde ha en människa, faktiskt. Det är jättebra."