Skärselden

Plötsligt sitter man i bilen på väg till jobbet och tänker på evigheten.
När våra första föräldrar tackade nej till Gud, fick de "tiden". Man fick inte vara kvar i Guds närhet, eftersom man ville gå sin egen väg. "Ni ska inte dö, men ni ska bli lika Gud" sa Ormen. Det blev snarare tvärt om. Människan fick lära sig vad hårt arbete, krig och sjukdom, lidande och död är.
Gud lät sig födas in i tiden för att befria oss från tidens förbannelse. Evigheten har redan börjat.

Gud säger alltid ja till människan. Människan har fortfarande sin fria vilja att säga ja eller nej till Gud. Har man sagt ja till Gud i "tiden", så fortsätter man att vara i Guds närhet i Evigheten.
Man flyttar ut ur tiden, in i Evigheten och ser Gud, ansikte mot ansikte, så som Han hade tänkt från början.

I november månad tänker man i Katolska Kyrkan på sina avlidna. Man tackar för deras liv och ber att de ska få vara hos Gud.
Biskop Anders brukar säga "reningsplatsen", annars kallas det "skärselden", det som själen ska passera, innan den kommer in i Guds heliga närvaro.
Ingen har kommit tillbaka för att tala om hur det var, därför tycker jag att man kan få tro vad man vill.

Detta är vad jag tror om "Skärselden":

Luk 15:11
Liknelsen om den förlorade sonen

Han sade: ”En man hade två söner.

Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem.
Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.

När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd.
Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin.
Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något.

Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl.
Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig.
Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’
Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom.
Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’

Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter.

Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest.
Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans.
Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på.
Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’

Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta,
men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner.
Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’

Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.
Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’”