Träningsvärk

När jag cyklar till jobbet ser jag de mest fantastiska soluppgångar.
September är den vackraste månaden.

En ny lördag har inträtt och jag har faktiskt dammsugit i arla morgonstunden.








Syster E och Systerson T ska följa med till Bokmässan. Vi åkte ju dit förra året, T och jag, med Skaraborgsresor och det var hur smidigt som helst. Man stiger av bussen utanför Gothia Towers med inträdesbiljett i handen och går bara förbi två-trehundra människor i kö till biljettluckan och så är man på bokmässa. Det är ingen kö in genom dörren, bara till biljettluckorna.
Man träffar intressanta författare och andra kulturmänniskor, äter den världsberömda räkmackan till lunch och när det är dags att åka hem, är det bara att gå över vägen och stiga på bussen igen, utanför Lisebergs entré.

Igår fick jag ta till alla nyinlärda knep för att komma överens med knäna. Jag tror att det har med vädret att göra.
Dessutom hade jag varit på badhuset dagen före och provat om jag kan simma. Så var vanlig hederlig träningsvärk, också.

I tisdags var jag hos ortopeden och fick lite glada tillrop som:
- Ja, du vet ju hur vi behandlar sån't här. Vi ska ta och röntga igen om sex månader och se hur det verkar. Är det mycket försämrat så måste vi operera ganska snart.
- Vill du inte vara halvt sjukskriven?


Och det vill jag ju inte, för att det är så roligt att arbeta.

Dessutom spelar det ingen roll var jag befinner mig. Knäna vet inte om jag arbetar eller går hemma och dräller och har tråkigt.
.
Jag fick remiss till ortopedverkstan för värmeförband och ordentliga skor.
Man gjorde avgjutningar av mina fötter! Jag satte ned dem i rosa skumplast och teknikern tryckte ned tårna en efter en. Jag hade ju målat naglarna, dagen till ära, så det såg riktigt gulligt ut från min horisont.

Det är närmare till tårna numera. De gröna och ljusblå pyjamasar, som vi har till arbetskläder, är något större än förr. Jag har inte gjort något annat än tränat knäna, jag lovar.