Hår

Söndag eftermiddag har jag kommit hem från en liten släktfestlighet med anledning av fru K:s födelsedag. Vi var femton stycken, som åt lunch på restaurang China Town.

Jag har kommit på att det är bättre att samlas nu, i stället för att vänta. Visserligen lär det bli bättre ovan där, men det finns kanske ingen kinamat. Det är dumt att chansa.

Så lydde även dagens text i Katolska Kyrkan, i stort sett.

Det var fråga om mannen som hade för små lador till all sin skörd. Han tänkte bygga sig större lador och stoppa in allt vad han hade, sedan kunde han luta sig tillbaka och ta det lugnt och lita på att allt ordnar sig i framtiden.

-Kära själ, ät drick och var glad-

Och så fick han reda på att han skulle dö nästa natt.

Härav lär vi oss att vi ska ta vara på dagen också. -Carpe Diem-

.

Fru K och jag ägnade lördagen åt terapiarbete uppe i Huset. Hon, i form av sortering av gamla foton och brev och papper och annat och jag, i form av jordbruk. Jag hittade strandtrift, som jag ska försöka få att växa i vanlig jord.

Jag är inte mycket för att försöka flirta med växterna och mata dem med specialjord och olika kemiska ämnen. Antingen passar det, eller också inte. Jag kör samma hårda linje med krukväxterna hemma på fönsterbrädan. Vilket påminner mig att jag faktiskt inte har vattnat dem på ett tag (det rör sig om månader, faktiskt, men de lever ju...)

Jag anstränger mig inte särskilt för att komma överens med människor heller, egentligen. Jag bara är.

.

För att jag var så glad att komma tillbaka och jobba, köpte jag med mig fyra kilo fruktkola till arbetskamraterna. Det räckte faktiskt i ett och ett halvt dygn, men då är halva styrkan på semester.

.

Detta lilla barn fyller sjutton om några veckor och vi står fortfarande på god fot. Han har just fixat till en gardin till det tomma och spöklika vindsfönstret i Huset, dit Moster inte kunde klättra upp.

Om man skulle låta håret växa?...