Let it snow

Man vill inte gärna gå ut i friska luften, längre. Friska Luften känns knappast, det är mer som en vit vägg. Som väl är har det inte kommit så mycket förrän nu, den kallaste månaden, som jag sa.

Man ska vara rädd för The Global Warming. Det är alla amerikaner. Men de måste å andra sidan alltid ha något att vara rädda för.
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i snö, så jag sover rätt gott om natten. Om jag inte skulle göra det, låter jag Johan Rabaeus läsa "Liftarens Guide Till Galaxen", jag somnar efter några meningar. Ursäkta...


Nej, men jag tror att jag skulle klara mig rätt bra utan snö helt och hållet. Om det inte vore så besvärligt att flytta, skulle jag kunna tänka mig att bo någonstans i sydeuropa; civiliserade trakter, alltså, där det aldrig snöar så värst mycket.

bilderna kommer från Nätet
Vår Ordningsman S har varit i Indien och gift sig med sin käresta och blivit statussymbol. Han var hemma igen i söndags, brun och stilig. Trettiotvå grader hade det varit den dag han åkte därifrån, men då var det lite kyligt, tyckte de.
Men ingen snö.
Där ser man vad kärleken kan göra. S tyckte inte om värme förr i tiden.


Jag försökte ta mig upp på Mösseberg i söndags. Det var inte plogat och jag har inte dubbdäck, men jag kom nästan hela vägen upp, innan jag fick ge mig och låta bilen rulla ned igen, med varningsblinkers och det hela.
Det var inte många ute och körde i söndags, men efter mig kom en volvo förstås, som tutade och viftade. Jag lät dem köra om, lugnt och stilla, i brantaste backen.
Då fick jag syn på övningskörningsskylten!
Det var väl inte så snällt, men kanske det var eleven som ville testa.
När jag fick lära mig start i backe i Billingehusbacken, när jag gick på körskola 1853, var det åtminstone ingen snö.