Luciavibbar

Jag kom just innanför dörren efter att ha varit på den årliga julkonserten med olika körer i Sankta Helena.

Musik är bra för julstämningen. Jag var ju själv med i altstämman förr i tiden och vrålade -O HELLLGA NAAATT- och -HERRAN SEEEBAOT, HAN ÄR ÄÄÄRONES KOOOONUNG-. Det är gammalt och vant. Ungefär vartannat år var man förkyld och kunde inte vråla. Då var det inget kul.

Nu har jag inte så mycket kör runt omkring mig, så då får man gå och hälsa på och lyssna på andra.

Det är samma gamla trygga sånger och någon enstaka ny; Leonard Cohens "Hallelujah", till exempel. Den hörde jag första gången i ett pratprogram på tv med fyra norska gossar som satt djupt nedsjunkna i fåtöljer och plötsligt satte igång att sjunga i stämmor, så att skinnet kryllade sig på ryggen.

Det händer inte så ofta att man upplever sånt. Paul Potts' första framträdande i engelska "Idol" kanske kan nämnas i sammanhanget.

Jag är lite fundersam när det gäller den urgamla svenska traditionen att fira det förhållandevis okända katolska helgonet Lucia från Sicilien, här i landet. I stället för Lusse.

Vi har visst gjort det sedan början av nittonhundratalet.

Vi vill tända ljus i vintermörkret och det passade så bra med en ljusbringerska.

Okej, då. Låt de små barnen klä sig i vitt och tända sina ljus, men blanda inte in den stackars bländade Lucia från Syrakusa. Tala hellre om att det rör sig om Ljuset; Kristi födelse eller solens återkomst, vilket som ligger närmast hjärtat.