Frost

En egenhändig bild av lilla Hermine, med benäget bistånd från Theodor. Hon har mjukat upp Nana, så att de alla tre kan umgås utan att fräsa och till och med leka med plastmössen, som Matte tyckte skulle vara kuliga.

I lördags var jag i Göteborg igen. Denna gång för att lyssna på La Traviata på Operan. Violetta (sopran, förstås) sjöngs av en liten människa vid namn Charlotta Larsson. Hon var verkligen bra. Vilken röst, vilken styrka. Hela föreställningen tog tre timmar och hon sjöng nog i sammanlagt två.
Nu har jag sett tre av Verdis operor och även om musiken är helt fantastisk, är jag inte särskilt imponerad av de dammiga librettona; handlingarna, alltså. Både Traviata och Maskeradbalen har ju verklighetsbakgrund och jag tycker att man har dämpat ned den historiska "sanningen" för mycket och lagt på onödigt mycket artonhundratalsromantik och dito moral. Men man kanske inte kunde tänka på något annat sätt. Jag ska inte titta på fler Verdioperor. Jag kan lyssna på dem...
Nästa föreställning på abonnemanget är den tolfte maj. Då är det Parsifal och den tar bortåt sex timmar, så den börjar klockan tre. Lite lagom oanständigt att krypa in i en mörk teatersalong en lördagseftermiddag om våren, när älven glittrar och måsarna skriker utanför.
Jag är mycket förtjust i själva operahuset i Göteborg, om nu någon har missat det. Det ligger vid Lilla Bommen, som en stor atlantångare, flytande på kajkanten av betong.

Idag var det frost efter några dagars vårväder. Man blir alltid lika förvånad.