Löv

Den grönlila armen drog till sig en hel del uppmärksamhet. Jag gick omkring hela dagen med en lösärm av tubgas på vänster arm. Inga patienter klagade, men kamraterna bekymrade sig väldigt och frågade ideligen hur det stod till.
Jag blir så rörd, när folk bekymrar sig.

Det är sömnigt att vakna så här tidigt, men utan väckarklocka. Katterna brukar tala om att:
- Du brukar gå upp såhär dags och ge oss mat, det vet vi allt!-
Den lilla damen kommer upp i sängen och lägger en tass med något spretande klor på Mattes stängda öga. Hon klöser inte, utan bara smeker. Hon har kommit på att det är osvikligt, ögat öppnar sig alltid när man gör så. Sedan sätter man in ett svagt litet: - mah!

När jag väl kommit på benen och kommer ut i den ljumma, svarta oktobermorgonen, då är det inte dumt alls. Hösten. Gula löv har en särskild, frisk doft.
Jag går omkring och sparkar i dem, precis som när jag var fem år och Gamlamormor sa att man kunde få Barnförlamning om man lekte i lövhögar. Det var ett bra sätt att få ungarna att låta bli att sprida ut det noggrannt ihopräfsade.
Man kan bli sjuk om man tar i döda fåglar, också. Den tanken är kanske inte helt osannolik.

Gårdagskvällen ägnades än en gång åt keramikens mysterier. Vi har tre tillfällen kvar av kursen på Lassagården. Till våren skulle det inte bli någon kurs. Det upprörde några av deltagarna, som verkar ha planerat in sina liv efter drejskivan.
Men A-L och R måste ju få arbeta i lugn och ro och utveckla nya idéer. Det går att göra tranor ett helt liv, men jag misstänker att de är konstnärer, som inte vill stå vid det löpande bandet.

Jag fick bilder på en av kollegernas barnbarn. - Kan du måla dom, tror du?
Det tror jag, faktiskt.

Är man tillräckligt begåvad behöver man ingen motion.
Sten Broman