Fira

Hos kusin U firades åttioårsdag i lördags.
Hon har en man och tre fina barn.
Jag beundrar alla familjer, för att jag inte har någon egen. Nu är det för sent, jag skulle inte orka med att ha folk runt omkring mig hela tiden.
Man blir nämligen lite bekväm. Eller rättare sagt; man vänjer sig vid att göra som man vill.

Jag har skrivit lite inbjudningar igen.
Jag har aldrig tyckt om att dra ihop folk och FIRA, och i år finns det inget mer att fira heller, men plötsligt fann jag mig boka bord till min födelsedag och börja planera för många gäster.
Jag fyller ju inte superjämnt förrän nästa år men då vet jag inte om jag har lust.
Det finns ett kattpensionat, som öppnar i Kvänum i november. De ska ha öppet hela året runt, så jag kanske kan göra allvar av mina intentioner att vara "bortrest" under alla kommande högtidsdagar.

När vi var små, brukade Mormor och Morfar då och då bjuda släkten till någon restaurang. Då fick man klä sig fin och ha kalasbyxor och lackskor och gå runt smörgåsbord och äta konstiga sillar och dricka sockerdricka eller fruktsoda.
Jag har fått för mig att jag skulle kunna överföra den där spännande känslan till andra små barn i släkten. Och så hör jag i bakhuvudet p.J:s röst: ... alla tänker inte som du, förstår du väl...

-Jag har lärt mig att inte lägga mig i, säger kusin L.
Och så fick jag låna en fantastisk bok av Paulo Coelho: "Veronika bestämmer sig för att dö". Sens moralen i den är att man skulle leva varje dag som om det var en gåva, en extra bonus, om man visste att man hade begränsad tid på sig.
Nu är det ju faktiskt så att man HAR begränsad tid på sig. Jag har börjat inse att man har "nu", men "i morgon" eller "nästa vecka" har man ingen aning om. Därför vill jag dra ihop släkten NU och inte vänta till nästa år...