Nu trodde ni allt

att jag hade glömt er!

Jag har ju inte tid, förstås.


Men jag håller på att lära mig saker. Hur känns det att få streptokockinfektion i handen, till exempel? Hur sjuk blir man och kan man själv bestämma om man ska köra bilen eller ej?

Som sjuksköterska har jag inga problem med att svara på dessa: Ont! Jätte! Nej!

Men som patient är det ju lite mer flexibelt.

Man vaknar halv tre på natten och det känns som en enorm självspricka i höger tumme, som borrar sig rakt ned i underjorden. Frampå förmiddagen på Vimsig Väg till Vårdcentralen börjar röda strimmor sprida sig uppåt armhålan. Det visste i alla fall Herr K, vad det betydde.

Och det fanns ju plats på personalparkeringen, femtio meter från infektionsmottagningen...

Men det är klart, kommer man och tar blodtrycket på mig, när jag ligger på en brits med ett hjärta som galopperar i hundratjugo och en hand som en kålrot som snart exploderar, då är det nog lite högt. Och jag lovar raskt att gå till Vårdcentralen i ett lugnt skede.

Då ska jag passa på att låta dem ta ett blodsocker också.

När jag inte är på väg in i mörkaste sepsis, kanske jag mår riktigt bra!

Nu har jag varit tillbaka och hälsat på några gånger, blivit tappad på blod och fått nya vänner och mer och mer antibiotika. Precis som det ska vara. Handen liknar fortfarande en kålrot, men den kommer inte att explodera just nu.

I morgon ska jag börja träna på att skriva med vänster.